Vilken dag! 

Erica var på skolutflykt idag och kom hem på strålande humör efter att ha fiskat upp diverse konstiga kryp i ån OCH sett en trollkarl göra en show på skolan. Så skönt att se henne må någorlunda bra nu. Inte vara lika trött och sliten längre. 

Det är nu exakt ett år sen hon fick diagnosen systemisk juvenil idiopatisk artrit. Året har varit fyllt av kast hit och dit. Månaderna innan hade jag bestämt mig att nu får det vara nog med penicillin och mediciner för ungen blir ju ändå inte bra. Det slutade med att hon fick prova och ta mer än 10 mediciner på mindre än två månader. 

En stund där i mitten på maj-juni var läget kritiskt och vi mer eller mindre bodde på sjukhuset hela sommaren. 

Jag är så glad att vi hittat en medicin som verkar funka och jag vill så gärna att hon ska kunna slippa sina mediciner. Än är vi inte där och det är för tillfället tre mediciner hon måste ta regelbundet. Många tankar rusar igenom huvudet nu för tiden. Både på hur det va men även tankar kring framtiden. Det är omöjligt att säga hur det blir med allt men det är klart man undrar. Hur kommer det gå nu när hon ska börja skolan? Kommer hon att orka? Varför visade sig proverna vara förhöjda nu sist? Ska jag förbereda mig på det värsta nästa gång vi träffar läkaren? Osv osv tills jag tittar på ungen som skrattar och leker. Då tänker jag att det är iaf bra Nu. Det räcker. Just Nu. För mig. 

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️